Ämman

Jävla känslor.
Jag orkar inte med er.
Jag vill inte känna någonting.
Jag vill bara vara jag.
Jag vill veta vad jag ska känna.
Då kan känslor få finnas.
Men nu.
Nu kan de försvinna.

När jag visste att inget fanns.
Då var allt enkelt.
Jag kunde släppa allt.
Allt var ingenting.
Nu är det annorlunda.
Jag blir förvirrad.
Det känns annorlunda.
Känns mer som förut.
Jag vet inte vad jag känner.
Inte heller vad jag vill.

När jag visste att inget fanns.
Då var allt enkelt.
Nu tror jag det finns något.
Det gör allt så mycket svårare.

Ibland kan det bara vara en fråga, en mening, man är från en helt annan värld.
Om den meningen skulle sagts skulle det förändrat allt.
Ofta är det just de meningarna som är det svåraste av alla meningar.
Alla är rädda för reaktionen.
För förändringen.

En förändring behöver heller inte alltid vara dålig.
Den kan vara bra.
Men i de där stunderna, när den där enda meningen är så svår.
Då tror man allt ska rasa.
Man tror att allt kommer skita sig.
Just i den studen hittar man bara dåligt förändringar.
De bra förändringarna finns inte.

Det är därför vi är rädda för förändringar.
Just för att vi tänker oss en förändring som något negativt.

Man lär sig aldrig i dessa stunder, när den där meningen förändrar allt,
att en förändring inte behöver vara något negativt.
Det finns faktiskt lyckliga slut.

Det finns saker man ser, även fast man inte vill.
Det finns saker man hör, även fast man inte vill.
Det finns saker man gör, även fast man inte vill.

Det finns saker man frågar sig varför de finns.
Varför de existerar.
Allt för många sådana saker.

Jag vill bara se saker jag vill se.
Jag vill bara höra saker jag vill höra.
Jag vill bara göra saker jag vill göra.

Jag vet, det går inte.
Att ibland få känna att allt.
Bara ibland.
Precis allt känns rätt.
Att man vill alla saker som finns.

Skulle inte det bli tråkigt?
Nu när jag tänker efter.
Allt skulle då bli tråkigt.

Hejsan på dejsan, eller nåt. Mår du bra? Det gör i alla fall jag. Idag är det 29 dagar kvar till jul, på tal om ingenting alltså.

Just nu sitter jag nere i mitt och Fridas rum nere i källaren hemma hos pappa. Huset är fullt av femåriga ungar som är här för att stoja eftersom Zack fyllt 5år (grattis bror!). Det är alltså barnkalas, tror att det till och med är pyjamasparty.. Men i alla fall, jag sitter som sagt här nera i källaren och försöker skriva. det går inte alls så bra. Har knappt fått ihop en sida. Jag kan inte konsentrera mig eftersom det är så stökigt. Sedan så finns vännerna msn, bilddagboken och bloggen, som är mycket mer trevliga och intressanta än en jävla kärleksnovell som ska skrivas.

Vad ska jag göra åt detta?
Hur ska man gå vidare när man fastnat?
Jag vet att klagande inte hjälper, fast det gör jag ändå. Det kan du inte få mig att sluta att göra (A)
Klaga är nog det jag är bäst på! Eller vad söger du?

Skriv min kärleksnovell, då blir jag glad. *försök till hundögon*
Glad är jag ändå. Men jag blir glad om du skriver den åt mig ^^

Pusstuss!

Jag förstår verkligen inte hur långt det förra inlägget blev förrns jag såg det!
Fingrarna bara for över tangeterna och skrev för glatta livet.
Men det kändes bra.
Jag tvingar ingen att läsa (A)

Btw! Jag har faktiskt varit på trafikskola idag. Gått en sån där intruduktionskurs. Tillsammans med morfar ju!
För jag ska övningsköra med min morfar :D Jag älskar verkligen min morfar, min mormor också för den delen! Vad skulle jag göra uten dem liksom?!

Jaja, nu är det verkligen bedtajm.
Sov gott, ännu en gång!

Jag vill bara varna alla trötta läsare, detta inlägg är lååååååååågt. Längre än alla andra. Längsta hitills i denna blogg!

Man alltså allvarligt! (jaja, det må låta fjortis, men men!) Jag blev bara så underbart glad alldeles nyssens! :D
Förtjänar jag verkligen detta?!

Nu ska du få höra!
Jag satt här som vanligt vid datorn. Gjorde det vanliga, kollade runt på bilddagboken, satt på msn och bloggen såklart. Jag hade fått mysiga kommentarer på både bilddagboken och bloggen, vilket gjorde mig glad. Men (!), än skulle lyckan inte ta slut! Jag kollade in Monicans blogg, min absoluta favvoblogg just nu för den delen!. Jag märkte att det var ett tag sedan jag tittat där, massor med roliga och mysiga inlägg att läsa ^^
     Jag rullade ner till det älsta för mig olästa inlägget. Sedan började läsandet och jag kom längre och längre upp i bloggen. Det var då! Det var då jag såg ett inlägg tillägnat mig blogg! Visst, jag har vetat att Monica gillat mig blogg, men inte så mycket som hon där visade det.
     Jag kunde inte annat än bli lycklig av allt gulligt hon skrev om min blogg. Kan hon vara mer underbar? Neej, hon kan inte det. Hon är alltid så underbar som bara hon kan vara.

Så, nu kom jag att tänka på alla dessa år jag känt Monica. Vet ni hur länge det är? Jo, det är ELVA år. Är inte det länge så säg!
Jag kom att tänka på allt kul vi har gjort, alla tokiga saker vi sysslat med.

     Tänkte på alla gånger jag gick med henne, Hanna och Emelie från skolan på tisdagarna. Den perioden jag hade min South Park-mössa och vi skulle gå i den ordningen grabbarna stod i. Ingen ville vara tjockisen och vi knuffades och skuffades för att inte gå på den platsen. Vi visste ju inte ens vilka killarna var, eller vad TV-programmet var heller för den delen. Jag ska säga er att detta var i trean-fyran, alltså väldigt länge sedan. Men ja, vi var lika tokiga på den tiden
     Jag kom att tänka på den tiden rasterna bestod av hoppgrunkan. Jag och Monica var de som ägde den. Vi vågade stå upp, dessutom att hoppa av från den också. Om du inte vet vad en hoppgrunka är, då får du ta reda på det själv!
     Sedan kom jag ihåg den gången vi lekte dunken och vi två bytta jackor. Vi var allt bra smarta. Dunkaren trodde att jag var Monica och att Monica vad jag. Jag tror vi alltid har haft naturhjärnor, eller vad säger du Monica?

Ju mer jag tänker på vad vi gjort tillsammans, ju mer kommer jag på. Jag skulle kunna sitta och skriva hur mycket som helst nu. Fast då tror jag inte så många orkar läsa, bara Monica. Men, jag vill bara berätta en sak till.
     Det här var inte för så länge sedan. Var någon gång under ettan (gymnasie-ettan). Var nog ganska precis ett år sedan. Det hade varit filmkväll i Hannas underbara garage med oss två, Amanda, Isabelle och Hanna såklart. Jag skulle sova hos Monica efteråt, första gången till och med om jag itne minns fel. Men tillbaka till storyn!
     Klockan var runt två och jag och Monica var påväg hem till det röda huset. Det var lite kyligt, stjärnorna lös och det var jättemysigt. Vi tittade på varandra och bestämde att vi skulle titta på stjärnorna. Så, vi gick hem till Monica och hämtade liggunderlag och varmare kläder. Sedan gcik vi till grusplanen som finns där.
     Med liggunderlag och varma jackor låg vi och tittade upp på himlen som var helt underbart fin. Efter ett tag blev det kallt att ligga där på marken, även med våran utrusting vi hade. Men det var då jag av någon anledning började att snurra, samtidigt som jag tittade upp på himlen. Jag snurrade och snurrade. Länge snurrade jag. Tillslut stoppade jag snurrandet. Hur gick det då? Jo, jag försökte gå till Monica som stod framför mig, men det fick inte. Haha. Jag kunder inte gå rakt, jag gick bara åt höger. tillslut fick jag tillbaka balansen och jag skrattade riktigt mycket. Då började vi snurra båda två, och när vi sedan snurrat tillräckligt länge försökte vi gå mot varandra. Gissa hur det gick? Du hade rätt, om du tänkte att det ínte gick alls bra. Som vi skrattade! Jag tror vi väckte hela Storvreta, iaf de närmsta husen.

Ojojoj! Det där blev inte lite det. Jag blir glad om du orkade läsa hälften ^^
Men, någon gång ska man väl få skriva så mycket?
Jag blev bara så lycklig på Monica och det fick mig att vilja dela med mig lite glädje och tokerier.
Monica förtjänar fler inlägg i denna blogg! Min älskade skruv!




Nu ska jag sova.
Upp tidigt imorgon..
Klockan ställd på 05.45!!!
Men tyck inte synd om mig, jag kommer mysa in mig i bussen sen vid 07.20 lyssnades på lite Salem Al Fakir kanske. Den som lever får se!

Sov gott!

Jag skriver ut mina tankar.
Jag skriver ut dem och sedan försvinner de.
De försvinner för ett tag,
sedan kan de komma tillbaka.

Jag tror det är så jag blir starkare.
Det är så jag kommer över saker.
Det är så jag kan släppa det jobbiga. skiten.
Efter att ha skrivit en tanke, eller tankar som liknar varandra,
nör jag har skrivit dem många gånger blir de mer suddiga.
De förvinner tillslut helt

Iband blir det bara en massa ord
Ord utan samanhang.
Inget samanhang för dig, men oftast för mig.

Tankar kan som alla vet vara förvirrande.
Det är mina tankar ofta.
Eller, förut för ett tag sedan var det så.
Inte längre förvirrande.

Jag märker att ibland.
Ibland när jag skriver.
Då låter det som om jag mår dåligt.
Men det gör jag inte.
Inte alltid.

Jag kan tänka;
-Vad ska folk tro nu?
-Ska jag verkligen publicera detta

Jag tror att man måste förstå mig som person för att verkligen förstå vad jag menar ibland.
Jag är bra på att gömma baktanken ganska bra i det jag skriver.
Det blir oftast så när jag skriver om något jobbigt, något jag int vill att alla ska förstå riktigt.
Men det låter väl rätt logiskt?

Jag och Amanda satt och kärlekade Salem på msn en kortis nu under sentimmarna. Helt underbart!!!
Nördar som vi är.
Vi och våran kärlek till Salem är något speciellt.
Att vi kärlekade honom just vid detta tillfälle berodde på att Amandan hade ett så underbart personligt meddelande på msn. Nämligen "The grass is greener on the oter side" (en del av låten "It's true" med Salem då såklart!)
Vi blev helt knasiga som vanligt, som vi alltid blivit.


Vi har verkligen kännt varandra länge nu, jag och Amanda.

Jag glömmer aldrig den första gången jag var hemma hos henne. Vi satt i köket och åt glass, samtidigt som vi asflabbade såklart! Det var inte någon bra kombi, för efter en stund ville inte Amandas glass stanna kvar i munnen längre. Ja, ni fattar nog själva vad som hände. Detta var i lill-tvåan, alltså evigheter sedan!

När vi sedan började gå till skolan klagade jag på att Amanda inte kunde knyta sina skosnören ordentligt. De gick nämligen upp väldigt lätt. Så, vad gjorde jag då? Jo, jag knöt ofta om hennes skor.
Och jag vill inte skryta, men jag är jäklarns bra på att knyta skor!

Vi har alltid haft kul tillsammans.
Vi har alltid haft saker att göra.
Vi har alltid skrattat, vilket har lätt till magkramper.
Vi har ofta spenderat tid framför dator, spelat Puppy.. men nu är det bilddagboken som gäller!
Vi har många gånger lekt dunken tillsammans med Karin och Lill-Emman.
Vi har ätit många mackor tillsammans!

Vi har gjort så mycket tillsammans under dessa år.
Jag blir lite nostalgisk av mig när jag tänker tillbaka.
Det känns bra att tillägna ett helt blogg-inlägg till Amandan.

Nej, nu får det vara nog med kärlek för idag. Man borde nog tänka på att sova lite kanske. Inget kanske heller. Jag ska tänka på att sova, och det nu bums.

Sov sött och hoppas du inte vaknar trött!

Jag och mina vänner har under hela våran tid på Skrapan klagat och irriterat oss på att en väldigt stor del av bänkarna på skolan vickar. Jag tror att det är jag som klagat mest, det brukar nämligen vara jag som står för klagandet. Men i alla fall, först trodde vi att det var bänkarna det var fel på, men nej så är inte fallet!
Av någon anledning flyttade någon av oss någon gång bänken åt något annat håll.

Vickade den då?
Svar: Nej, det gjorde den inte! 

Vad kan vi då dra för slutsats av detta?
Svar: Jo, det är nämligen inte fel på bänkarna, det är fel på golven!

Aha! Det var då våra naturhjärnor började att spruda av idéer, speciellt min och Mandas. Jag förstår förstås att ni undrar vad vi kom fram till och det ska ni nu få göra!

Efter en tid av tankar kom en viss Manda på att vi skulle lägga om golven på hela skolan, men det skulle ta en väldans tid det.. Men det var då min hjärna slog till! Vi läggar bara nytt golv i de klassrum vi använder. Mycket smart tyckte vi båda.
Men när skulle vi nu ha tid för det här?
Jo, vi tänkte och kom fram till att det kunde vara vårat projektarbete i trean. Det var ju liksom perfekt, då hade vi redan kommit på vad vi skulle göra och slipper tänka på det mer.
Så, vi kommer alltså ha 100h på oss att lägga nytt golv i de utvalda klassrummen. Låter det inte underbart?! Efter detta kommer vi vara experter på att lägga golv, vi kommer starta ett företag och tjäna massor med pengar. Manda ska ju läsa småföretagande-kursen så det här blir ju lätt som en plätt, eller vad säger du?

Och ja, vi är väldigt seriösa när det gäller detta!

Hej hopp gummisnopp!
Jag var bara tvingen att skriva det..

Just nu sitter jag och väntar på att mina underbart röda naglar ska torka. Sen så ska jag hoppa in i duchan, föna och spraya håret, sminka mig lite granna och såklart ta på mig kläder. Allt detta ska jag tydligen hinna göra på 40min. Jag kommer använda racerfart.. Sen så duchar jag på 10min och inte 25min som vissa andra gör (onej, jag syftar INTE på Amanda!). 
När ja tillslut är klar så ska jag springa till buss 888 (underbart namn?) och fara genom åkrar och flygfält in till staden. För gissa vad jag ska göra? Johoo, för jag ska fika. Sällskapet är inte riktigt säkert, bara Monica är glasklar. Vi ska försöka få med oss lite folk. Får la se hur det går. Amandan (Nördhamn) skulle kanska, men bara kanske komma. Hon hade nämligen prov imorgon, men hon kanske kunde fika med oss.

Och ja, jag är ledig idag. Allt detta pga vi har öppethus i skolan. Alla små och stora nior ska komma och glo på våran skola. Kul för dem! (Bland andra min kusin vitamin Josefin. Jag ville ju guida runt henne! Men ack, allt kan man inte få här i världen.)
Jag var guide igår och idag fanns det inget alls för mig att göra där = en helt underbar ledig dag!

Världens-mysigaste-bamsekram!

Onej, man kan verkligen inte fika för mycket.
Fika är helt underbart.
Man kan inte få nog av underbara saker.
Visst, det finns säkert vissa personer som skulle tröttna på att fika så mycket som jag verkligen gör nu.
Men det kan inte jag!
Alla fikatillfällen är olika, de är speciella.
Jag och mina fikatjejor har alltid massor att prata om, även om vi kan ha snackat skit hela dagen i skolan.
Fika är helt enkelt underbart!

Idag bar det iväg till Chokladcaféet med Amanda och Sofia.
Jag vill verkligen att ni pallrar er dit och smakar den supergoda (!) tryffelkakan som är på bilden. Helt ljuvligt god!
Sedan ska jag säga att mitt projekt/försök till att tycka om kaffe går alldeles utmärkt. Jag tycker än så länge att latte är helt underbart.. Sen får vi se hur det går med vanligt kaffe sedan också!

Jag gjorde ännu ett försök idag. Jag må säga att jag gör framsteg! Duktig som bara den.
Idag blev det en latte med vaniljsmak som fick mig riktigt på fall. Den var faktiskt god, helt underbar kanske till och med. Därför så drack jag upp alltihopa ^^
På tordag ska jag fika med Monican. Blir ni förvånade om det blir en latte då?

Jag har börjat med försök till att gilla kaffe. Det har hitills inte blivit så många, men fler ska
det bli! Ett av försöken gjordes under dagens fika med Manda. Jag beställde en Latte Macchiato och en fransk chokladkaka (den som inte smakat den chokladkan måste göra det!).
Mitt glas med kaffesmak var full med skummad mjölk, det goaste än så länge! Sen så var kanske inte det andra innehållet lika gott, men goare än förut. Det verkar som om mina försök börjar ge resultat!

För att nå ännu bättre resultat kanske du vill hjälpa mig?
Hur kan du då hjälpa mig? Jo, du kan ställa upp som ett underbart fikasällskap.
Hör gärna av dig om du är intresserad!

Kaffeböna!

Idag hade vi utveckingssamtal i skolan = vi hade samtalet och sedan var vi lediga resten av dagen!! wääej! Alltså hade jag sovmorgon och slutade hypertidigt.
Efter samtalet stack jag och far till IKEA och kollade runt lite och käkade lunch. Gott! Sen blev jag lite smått förvånad, jag trodde det skulle krylla med julpynt och grejs, men det var inte mycket alls. Tur var väl det, jag tycker det är lite väl tidigt..

Alltså, jag vet att alla vet det här men jag måste skriva det, FIKA ÄR BLAND DET BÄSTA SOM FINNS!
Så! Nu var det sagt.
Jag och Amanda hade våran efterlängtade "vi-fika". det var underbart! Vi kan verkligen babbla hur mycker som hellst. Jag säger bara den veckan det bara var hon och jag i skolan, då blev det babbel ska jag säga er! Det tog aldrig slut :D
Fikat gjorde dagen alltså!

Sen tror jag att jag vaknade på ett av det mest underbara sätten imorse.
Klockan var ställd på den underbara tiden 8.20 (kan det bli bättre en måndagsmorgon? Nej!). Jag stängde av larmet och satte på radion, som jag alltid gör. Och vilken sång var det inte som började precis om inte Hey the Delilah? Åh, jag blev så lycklig! Mitt humör sken upp och jag gjorde iordning en brakfrukost, som jag sedan blev äcklad av. Men men, man kan inte alltid ha matlust! Jag satt läänge med tidningen och lyssnade på Morgonpasset. Jag älskar verkligen Morgonpasset. Olle och Martina, speciellt Olle, är så spårade så jag bli lycklig. Det är sånt man behöver på morgonen.

Take care!

Det var länge sedan jag satt uppe såhär pass sent en vardag. Det strider nämligen mot min moders regeler. Jag har bröjat tycka om just den regeln ibland, för den gör att jag oftast får tillräckligt med sömn. Men ibland kan man väl få vara lite olydig? Till och med jag måste vara det ibland!

Idag har jag varit i skolan, vilket nog var tur. Om jag inte gått till skolan skulle jag nog ha dött av socialabehov, eller liknande. Jag behövde lite tjejsnack, kanske inte lite utan mycket tjejsnack. Det var allt tur att vi hade en tre timmar lång rast.
Det var tomt i skolan utan Marika också! Jag saknar henne!!!
Att jag varit i skolan betyder faktiskt att Herr Frisk gav med sig, han tog emot mina mutor (godis och glass, vem kan motstå?).

Sedan måste jag berätta något märkligt! Jag vet inte vad som hänt! Jag som alltid tycker om att åka buss.. men inte idag! Jag fattar inte. Det var inte mysigt att sitta där i värmen lyssnandes på musik samtidigt som solan gick upp, hur kommer det sig? Det kan bara finnas en anledning! Någon måste ha lagt något gift i mina mackor jag åt till frukost!

Nä, men nu ska jag ta och sova min skönhetssömn. Vi får se vad morgpndagen har att ge. Kanske är det en bra bussdag imorgon, vem vet?
Natti hattifnatt!

Jo, jag är hemma en dag till. Orkar inte gå till skolan när huvudet bara kommer dunka och när man blir anfådd bara av att gå i alla trappor. Så, mitt liv fortsätter vid datorn och framför teven. Sen ska vi inte glömma! Jag har bestämt att jag ska vara duktig och räkna matte idag, det behövs!

På tal om inget. Jag har ruskigt ont i min tå. Tyck synd om mig, jag behöver det. Alla kan behöva tyckas synd om ibland, bara jag som tycker det? Man blir glad när folk bryr sig. Det kan vara därför jag i princip alltid är glad (:

Puss på dig, må bättre än mig!

Tandläkaren sa:
- Allt ser bra ut. Vi kallar dig en sista gång, för att vara på den säkra sidan. Sedan släpper vi dig fri.

För att det slog mig när jag satt och tänkte. Det känns som om denna blogg kommer förvandlas till en poesivärld, eller något liknade. Jag har kommit in i en riktigt dikt-tanke-poesigrejs-period. Skriver om det mesta och för det mesta. Om allt som händer, allt som sker. Ja, snart kommer jag tala i diktform (bättre än att tala i gåtor väl?).

Det är så det är.
Dikter är grejen liksom.
Just nu i alla fall.
Bara att leva med.
Leva lyckligt.