Ämman

Kom på att jag inte varit inne på Tjuvlyssnat.se på hur länge som helst! Massor av dina go'bitar må jag säga.

Busshållplats, Uppsala

Två killar ~20 sitter och pratar.
Kille 1: Du, det borde finnas en miljon singlar i Sverige.
Kille 2: Va?
Kille 1: Jo, det finns ju nio miljoner människor, alltså blir en miljon över.
Kille 2: Jo det så klart.


Var fanns logiken där?

Det blir som sagt tittande på Eurovision Song Contest ikväll. Förra året minns jag väl, och jag påmindes lite igen genom att läsa blogginlägget jag skrev efter den kvällen. Det var hemma hos Nerdhamns. Jag, Amanda och Emma dansade till Ukrainas bidrag med den galne discokulan. Mjälka kossa-dansen döpte vi hans dans till.

Jag hoppas att Mr Luuk ännu en gång lägger in alla underbara kommentarerna mellan bidragen. De är inte lika roliga att läsa, de måste sägas av Mr Luuk för att man ska skratta. Lite som med Björn Gustafsson? 

Här kommer två små smakprov på förra årets knäppa kommentarer (som som sagt är roligast live!):
 
"Oj, en farbror från Holland!"
"Vilken söt liten pojke på dataskärmen"
Jag kommer ju till och med ihåg hur han sa dem, det är ju för underbart!

Jag fick reda på att jag åt min sista Mc Chicken i lördags. Den är slutt, finns inte kvar längre. Är det inte tråkigt? Att saker bara försvinner sådär, inte snällt alls. Det finns väl saker som är bra med det också, att saker försvinner. I detta fall behöver jag inte tjocka i mig fler Mc Chicken, vilket kanske är bra.

Den sista lämnade ett fint spår i våra hjärtan. Det blev den första gången jag åt en hamburgare med rött läppstift. Rätt(/rött) kul faktiskt, i alla fall efter en natt utan så mycket sömn.

Jag vill bara varna alla trötta läsare, detta inlägg är lååååååååågt. Längre än alla andra. Längsta hitills i denna blogg!

Man alltså allvarligt! (jaja, det må låta fjortis, men men!) Jag blev bara så underbart glad alldeles nyssens! :D
Förtjänar jag verkligen detta?!

Nu ska du få höra!
Jag satt här som vanligt vid datorn. Gjorde det vanliga, kollade runt på bilddagboken, satt på msn och bloggen såklart. Jag hade fått mysiga kommentarer på både bilddagboken och bloggen, vilket gjorde mig glad. Men (!), än skulle lyckan inte ta slut! Jag kollade in Monicans blogg, min absoluta favvoblogg just nu för den delen!. Jag märkte att det var ett tag sedan jag tittat där, massor med roliga och mysiga inlägg att läsa ^^
     Jag rullade ner till det älsta för mig olästa inlägget. Sedan började läsandet och jag kom längre och längre upp i bloggen. Det var då! Det var då jag såg ett inlägg tillägnat mig blogg! Visst, jag har vetat att Monica gillat mig blogg, men inte så mycket som hon där visade det.
     Jag kunde inte annat än bli lycklig av allt gulligt hon skrev om min blogg. Kan hon vara mer underbar? Neej, hon kan inte det. Hon är alltid så underbar som bara hon kan vara.

Så, nu kom jag att tänka på alla dessa år jag känt Monica. Vet ni hur länge det är? Jo, det är ELVA år. Är inte det länge så säg!
Jag kom att tänka på allt kul vi har gjort, alla tokiga saker vi sysslat med.

     Tänkte på alla gånger jag gick med henne, Hanna och Emelie från skolan på tisdagarna. Den perioden jag hade min South Park-mössa och vi skulle gå i den ordningen grabbarna stod i. Ingen ville vara tjockisen och vi knuffades och skuffades för att inte gå på den platsen. Vi visste ju inte ens vilka killarna var, eller vad TV-programmet var heller för den delen. Jag ska säga er att detta var i trean-fyran, alltså väldigt länge sedan. Men ja, vi var lika tokiga på den tiden
     Jag kom att tänka på den tiden rasterna bestod av hoppgrunkan. Jag och Monica var de som ägde den. Vi vågade stå upp, dessutom att hoppa av från den också. Om du inte vet vad en hoppgrunka är, då får du ta reda på det själv!
     Sedan kom jag ihåg den gången vi lekte dunken och vi två bytta jackor. Vi var allt bra smarta. Dunkaren trodde att jag var Monica och att Monica vad jag. Jag tror vi alltid har haft naturhjärnor, eller vad säger du Monica?

Ju mer jag tänker på vad vi gjort tillsammans, ju mer kommer jag på. Jag skulle kunna sitta och skriva hur mycket som helst nu. Fast då tror jag inte så många orkar läsa, bara Monica. Men, jag vill bara berätta en sak till.
     Det här var inte för så länge sedan. Var någon gång under ettan (gymnasie-ettan). Var nog ganska precis ett år sedan. Det hade varit filmkväll i Hannas underbara garage med oss två, Amanda, Isabelle och Hanna såklart. Jag skulle sova hos Monica efteråt, första gången till och med om jag itne minns fel. Men tillbaka till storyn!
     Klockan var runt två och jag och Monica var påväg hem till det röda huset. Det var lite kyligt, stjärnorna lös och det var jättemysigt. Vi tittade på varandra och bestämde att vi skulle titta på stjärnorna. Så, vi gick hem till Monica och hämtade liggunderlag och varmare kläder. Sedan gcik vi till grusplanen som finns där.
     Med liggunderlag och varma jackor låg vi och tittade upp på himlen som var helt underbart fin. Efter ett tag blev det kallt att ligga där på marken, även med våran utrusting vi hade. Men det var då jag av någon anledning började att snurra, samtidigt som jag tittade upp på himlen. Jag snurrade och snurrade. Länge snurrade jag. Tillslut stoppade jag snurrandet. Hur gick det då? Jo, jag försökte gå till Monica som stod framför mig, men det fick inte. Haha. Jag kunder inte gå rakt, jag gick bara åt höger. tillslut fick jag tillbaka balansen och jag skrattade riktigt mycket. Då började vi snurra båda två, och när vi sedan snurrat tillräckligt länge försökte vi gå mot varandra. Gissa hur det gick? Du hade rätt, om du tänkte att det ínte gick alls bra. Som vi skrattade! Jag tror vi väckte hela Storvreta, iaf de närmsta husen.

Ojojoj! Det där blev inte lite det. Jag blir glad om du orkade läsa hälften ^^
Men, någon gång ska man väl få skriva så mycket?
Jag blev bara så lycklig på Monica och det fick mig att vilja dela med mig lite glädje och tokerier.
Monica förtjänar fler inlägg i denna blogg! Min älskade skruv!




Nu ska jag sova.
Upp tidigt imorgon..
Klockan ställd på 05.45!!!
Men tyck inte synd om mig, jag kommer mysa in mig i bussen sen vid 07.20 lyssnades på lite Salem Al Fakir kanske. Den som lever får se!

Sov gott!

Jag och Amanda satt och kärlekade Salem på msn en kortis nu under sentimmarna. Helt underbart!!!
Nördar som vi är.
Vi och våran kärlek till Salem är något speciellt.
Att vi kärlekade honom just vid detta tillfälle berodde på att Amandan hade ett så underbart personligt meddelande på msn. Nämligen "The grass is greener on the oter side" (en del av låten "It's true" med Salem då såklart!)
Vi blev helt knasiga som vanligt, som vi alltid blivit.


Vi har verkligen kännt varandra länge nu, jag och Amanda.

Jag glömmer aldrig den första gången jag var hemma hos henne. Vi satt i köket och åt glass, samtidigt som vi asflabbade såklart! Det var inte någon bra kombi, för efter en stund ville inte Amandas glass stanna kvar i munnen längre. Ja, ni fattar nog själva vad som hände. Detta var i lill-tvåan, alltså evigheter sedan!

När vi sedan började gå till skolan klagade jag på att Amanda inte kunde knyta sina skosnören ordentligt. De gick nämligen upp väldigt lätt. Så, vad gjorde jag då? Jo, jag knöt ofta om hennes skor.
Och jag vill inte skryta, men jag är jäklarns bra på att knyta skor!

Vi har alltid haft kul tillsammans.
Vi har alltid haft saker att göra.
Vi har alltid skrattat, vilket har lätt till magkramper.
Vi har ofta spenderat tid framför dator, spelat Puppy.. men nu är det bilddagboken som gäller!
Vi har många gånger lekt dunken tillsammans med Karin och Lill-Emman.
Vi har ätit många mackor tillsammans!

Vi har gjort så mycket tillsammans under dessa år.
Jag blir lite nostalgisk av mig när jag tänker tillbaka.
Det känns bra att tillägna ett helt blogg-inlägg till Amandan.

Nej, nu får det vara nog med kärlek för idag. Man borde nog tänka på att sova lite kanske. Inget kanske heller. Jag ska tänka på att sova, och det nu bums.

Sov sött och hoppas du inte vaknar trött!

Hallå där! Här är det livat ser jag, not. Men i alla fall. Jag befinner mig nu i Bigvreta hos Amandisen, hihi. Vi har det busigt och stojigt. Massa skratt har det blivit under dessa timmar jag har spenderat på Hemmansvägen 15.
Igår kväll blev det ESC där det bjöds på massor med glitter och inte så mycket glamour kanske. Vi diggade loss till Verka Sedushka (den galna discokulan från Ukraina) och Emma (Nördhamn) började nåstan gråta när hon insåg att han inte vann. Stackars litan :P Jag och Amanda däremot höll på Frankrike och deras låtsasspråk. Men det var inte det vi föll för utan det var katten som den speedade mannen hade runt halsen. Var den inte bara för söt?
Innan läggdags var vi alla tre (Emma x2 och Amanda) tvunga att dansa den hotta dansen (mjölka kossa, mjölka kossa!) som framfördes av den galne discokulan. Efter det kunde vi inte annat än sova sött.

Jag är bara tvungen att påpeka Kristian Luuks låga kommentarer mellan låtarna och under pooängutdelningen. Här är några gobitar (bör ha hörts i sällskap av oss, möjligen..) :
"Oj, en farbror från Holland!"
"Vilken söt liten pojke på dataskärmen"
..sedan fanns det så mycket mera som skrattades åt när man var lite lagom trött och flummig som inte fastnade i hjärnkontoret.

Dessa två dagar på Hemmansvägen 15 hamnar bland alla andra småmysiga och smått flummiga minnen.
Tjolahopp!

Här kommer lite mera information om kyrkgrejen, för er som ville veta mer (som jag antar var väääldigt många, men what ever!).
Vi kom till kyrkan. Kyrkan såg inte ut som en kyrka (=domkyrketypen liksom) utan enligt Edvin var det Fyrishov. Jora, det är en smart grabb det! ;) När vi kommit in i den Fyrishovliknande kyrkan somnade jag nästan. Nästan precis på en gång när prästen börjat med babblandet. Jag kunde direkt dra slutsatsen att gudstjänster inte är min grej direkt. Men understryk att jag nästan somnade! För somnade det gjorde jag inte, även om jag satt och gäspade med jämna mellanrum. Det som höll mig vaken var såklart kööööören. Jag blev så glad när jag hörde dem sjunga. Så jag satt där i kyrkan och växlade med att vara glad + leendes och att allt för ofta gäspa.
Det var en helt okej stund i kyrkan, det positiva gjorde det negativa mindre och mer ihärdigt. Men denna dag kommer att finnas bland alla dessa konstiga minnen som kan vara kul att ha kvar, på något sett om man har tur. Nu har jag också skrivt två hela inlägg om det, så det finns inte en stor chans att jag kommer glömma det heller.
Aja, nu är det snart dax att knoppa. Ska upp i hyfsad tid för att färdas in till staden och forsränningen :)

Hej hopp!

Ännu ett samtal med Emelie om denna Hehe-man. Kanske bara jag och Emelie som förstår, men ändå.
Han är irriterande, och hans namn är numera Hehe-mannen. Det är så att denna man (vi kallar honom man just nu) fanns i mitt lilla liv mycket förut. Mycket prat blev det. Han försvann och finns ej mera (i mitt liv). Kanske lika bra det, när jag tänker efter. Men ändå liksom. Vem orkar chatta med någon som ksriver "hehe" stup i kvarten? Gahaha