Ämman

Jag vill bara varna alla trötta läsare, detta inlägg är lååååååååågt. Längre än alla andra. Längsta hitills i denna blogg!

Man alltså allvarligt! (jaja, det må låta fjortis, men men!) Jag blev bara så underbart glad alldeles nyssens! :D
Förtjänar jag verkligen detta?!

Nu ska du få höra!
Jag satt här som vanligt vid datorn. Gjorde det vanliga, kollade runt på bilddagboken, satt på msn och bloggen såklart. Jag hade fått mysiga kommentarer på både bilddagboken och bloggen, vilket gjorde mig glad. Men (!), än skulle lyckan inte ta slut! Jag kollade in Monicans blogg, min absoluta favvoblogg just nu för den delen!. Jag märkte att det var ett tag sedan jag tittat där, massor med roliga och mysiga inlägg att läsa ^^
     Jag rullade ner till det älsta för mig olästa inlägget. Sedan började läsandet och jag kom längre och längre upp i bloggen. Det var då! Det var då jag såg ett inlägg tillägnat mig blogg! Visst, jag har vetat att Monica gillat mig blogg, men inte så mycket som hon där visade det.
     Jag kunde inte annat än bli lycklig av allt gulligt hon skrev om min blogg. Kan hon vara mer underbar? Neej, hon kan inte det. Hon är alltid så underbar som bara hon kan vara.

Så, nu kom jag att tänka på alla dessa år jag känt Monica. Vet ni hur länge det är? Jo, det är ELVA år. Är inte det länge så säg!
Jag kom att tänka på allt kul vi har gjort, alla tokiga saker vi sysslat med.

     Tänkte på alla gånger jag gick med henne, Hanna och Emelie från skolan på tisdagarna. Den perioden jag hade min South Park-mössa och vi skulle gå i den ordningen grabbarna stod i. Ingen ville vara tjockisen och vi knuffades och skuffades för att inte gå på den platsen. Vi visste ju inte ens vilka killarna var, eller vad TV-programmet var heller för den delen. Jag ska säga er att detta var i trean-fyran, alltså väldigt länge sedan. Men ja, vi var lika tokiga på den tiden
     Jag kom att tänka på den tiden rasterna bestod av hoppgrunkan. Jag och Monica var de som ägde den. Vi vågade stå upp, dessutom att hoppa av från den också. Om du inte vet vad en hoppgrunka är, då får du ta reda på det själv!
     Sedan kom jag ihåg den gången vi lekte dunken och vi två bytta jackor. Vi var allt bra smarta. Dunkaren trodde att jag var Monica och att Monica vad jag. Jag tror vi alltid har haft naturhjärnor, eller vad säger du Monica?

Ju mer jag tänker på vad vi gjort tillsammans, ju mer kommer jag på. Jag skulle kunna sitta och skriva hur mycket som helst nu. Fast då tror jag inte så många orkar läsa, bara Monica. Men, jag vill bara berätta en sak till.
     Det här var inte för så länge sedan. Var någon gång under ettan (gymnasie-ettan). Var nog ganska precis ett år sedan. Det hade varit filmkväll i Hannas underbara garage med oss två, Amanda, Isabelle och Hanna såklart. Jag skulle sova hos Monica efteråt, första gången till och med om jag itne minns fel. Men tillbaka till storyn!
     Klockan var runt två och jag och Monica var påväg hem till det röda huset. Det var lite kyligt, stjärnorna lös och det var jättemysigt. Vi tittade på varandra och bestämde att vi skulle titta på stjärnorna. Så, vi gick hem till Monica och hämtade liggunderlag och varmare kläder. Sedan gcik vi till grusplanen som finns där.
     Med liggunderlag och varma jackor låg vi och tittade upp på himlen som var helt underbart fin. Efter ett tag blev det kallt att ligga där på marken, även med våran utrusting vi hade. Men det var då jag av någon anledning började att snurra, samtidigt som jag tittade upp på himlen. Jag snurrade och snurrade. Länge snurrade jag. Tillslut stoppade jag snurrandet. Hur gick det då? Jo, jag försökte gå till Monica som stod framför mig, men det fick inte. Haha. Jag kunder inte gå rakt, jag gick bara åt höger. tillslut fick jag tillbaka balansen och jag skrattade riktigt mycket. Då började vi snurra båda två, och när vi sedan snurrat tillräckligt länge försökte vi gå mot varandra. Gissa hur det gick? Du hade rätt, om du tänkte att det ínte gick alls bra. Som vi skrattade! Jag tror vi väckte hela Storvreta, iaf de närmsta husen.

Ojojoj! Det där blev inte lite det. Jag blir glad om du orkade läsa hälften ^^
Men, någon gång ska man väl få skriva så mycket?
Jag blev bara så lycklig på Monica och det fick mig att vilja dela med mig lite glädje och tokerier.
Monica förtjänar fler inlägg i denna blogg! Min älskade skruv!




Nu ska jag sova.
Upp tidigt imorgon..
Klockan ställd på 05.45!!!
Men tyck inte synd om mig, jag kommer mysa in mig i bussen sen vid 07.20 lyssnades på lite Salem Al Fakir kanske. Den som lever får se!

Sov gott!