Ämman

Jag och Marika åkte buss idag.
Klockan var runt halv fyra.
Solen sken och det blåste, utanför bussen såklart.
Bussen kördes av en svettluktande busschaufför.
Han hade bla på sig en keps och hängslen med USA-flagg-mönster.
Vi satt och pratade.
Höll kanske andan lite granna också.
Vi pratade om vädret.
Om hur fint det var.
Sedan for det vidare till mörker.
Att om vintern då är det mest mörkt.
Att när det är ljust sitter man inne i skolan.
Vi kom på att vi tyckte det var dåligt.
Mycket dåligt.
Sedan kom vi fram till att inne i skolan,
där tycker man att vädret är fint och så.
Sedan kommer man ut, och vad gör man då?
Joo, man klagar på vädret!
Kan någon säga mig varför?!


Idag har varit en knasdag, som alla andra dagar.
Amanda och jag var knasiga, som alla andra dagar.
Vi kopplade allt, som alla andra dagar.
Det har helt enkelt varit en dag som alla andra, mestadels iaf.

Sedan nu på kvällningen spårade allt mer än någonsin, tror jag.. Vi ställde tillslut frågan till oss själva vad vi led av för sjukdom.. Det är något allvarligt, det var vi båda ense om. Men vad? Vi går ju faktiskt massor med vårdämnen så vi borde ju efter alla symtom kunna ställa en diagnos.
Efter ett tag slog det Amanda, vi är beroende! Men av vad visste hon inte. Det var då jag slog till! Ljuset tändes i min hjärna, vi är kopplingsberoende!